kiviksanna

Efter lång tids tjat från mina nära och kära har jag äntligen gått till optikern och fått bekräftat att jag behöver glasögon. Jag har ett litet brytningsfel. Observera litet. Så nu mina vänner; har jag blivit med glasögon! Och om jag får säga det själv, så är jag riktigt snygg i mina lärarinnebrillor! Jag ska bara försöka att komma ihåg att ha dem på mig också.

Ida och Ola flyttade i lördags. Eller rättare sagt; jag flyttade åt Ida och Ola. Ja, inte bara jag då, vi var några stycken. Tack och lov, annars hade jag nog avlidit. En sak är i alla fall säker. Jag ska aldrig flytta till en lägenhet på fjärde våningen utan hiss. Och om det är någon annan av mina vänner som får för sig att göra det, så är jag upptagen den dagen. Jag har väldigt mycket planer i kommande flyttider. Så tro inte att jag inte är hjälpsam, jag är bara en väldigt busy lady.

Jag har väldigt lätt för att få blåmärken. Det är allmänt känt. Men just nu ser det ut som om jag har blivit misshandlad och jag blir chockad själv varje gång jag ser mina armar och lår. På jobbet idag frågade de lite försiktigt vad som hade hänt, de var rädda att jag hade blivit slagen. -Nä, jag har bara flyttat, svarade jag. Mamma tyckte att jag skulle gå till läkare för att kolla upp det. -Du är ju inte normal, sa hon. Men jag och läkare är inte goda vänner. Jag får väl googla det, så får jag väl reda på att jag har en obotlig blodsjukdom och har bara några veckor kvar att leva. Nä, jag lever nog hellre i ovisshet och överraskar er alla med mitt långa liv!

Puss och kram

Ännu en fantastisk helg är slut...men jag är ledig hela veckan! Tjohoo! I fredags tog jag den lilla gröna bilen till Kivik och hälsade på pappa och Line. Utan AC i 30 graders värme bar det av på slingriga vägar med rutan maximalt nedvevad. Till slut kom jag fram och kunde sätta mig tillsammans med min kära lilla familj i skuggan och dricka drinkar. Det blev en riktig karaokekväll och vi skrålade med i allt från Iron Maiden till Ted Gärdestad. Detta var efter några glas vin...

Resten av helgen har jag gosat med min älskling. Han kom hit på lördagen och vi fösökte sola en stund på stranden, men det gick sämre med det. Massor av folk, sticksig vass genom filten och glassugna. I stället blev det fika hos mamma i kolonin och sen mysmiddag hemma med bubbel. I går gjorde vi ett nytt försök med stranden. Men fy tusan vad mycket folk det var överallt. Och barn ska vi inte snacka om; barn som skrek, barn som kissade i vattnet, barn som var hungriga, barn som sprang och skvätte sand på min handduk. Barn, barn, barn... Men efter att vi hade hittat en någorlunda avskild plats så var det hur mysigt som helst. Dock var det bara lugnt några minuter för sen blev det drama på hög nivå. Ett gäng kids som spelade fotboll blev påhoppade av ett annat gäng och det låg slagsmål i luften. Vi följde det hela med spänning och viss töntförklaring på dem som muckade gräl. Men efter ett tag dog det ut och kidsen försvann. Tack och lov, jag är inte mycket för slagsmål. Rickard blev lite besviken.

Idag gjorde vi en utflykt till Billesholm för att kolla på ny cykel till mig. Rickards kompis hade köpt en cykel där och det skulle vara ett toppenställe. När vi kom fram så fanns det en skylt som visade vad som såldes :"blommor, cyklar, livsmedel"! En bra blandning. Vi hade förväntat oss en butik med massor av cyklar, men det var inte riktigt fallet. Små asiater sprang omkring och såg mysko ut och vi skyndade oss därifrån. Och ingen cykel fanns det där som det stod Anna på. Men nu har jag i alla fall varit i Billesholm!

Jag är så förbannad att jag kan slå ner någon. Men det gör jag inte. I stället tröstäter jag glass i solen på balkongen. Anledningen till min enorma ilska är att min käraste ägodel är borta. Någon jävel har snott min cykel. Av alla hundratals cyklar i det cykelstället så är just min borta. Min älskade lilla blåa cykel som jag har fått av farmor. Den som gnisslade så mycket att folk vände sig om efter mig. Med den söta svarta cykelkorgen som satt lite på sned. Varför kan inte folk hålla fingrarna i styr? Och om de nu måste jävlas, varför måste just min lilla söta cykel få sota för det? Arg och förbannad är jag. Det blir bara för mig att börja promenera till jobbet...vilket alltså innebär att jag måste stiga upp tidigare på morgonen. Tusan också.

Ge mig en stuga på landet där jag kan glömma bort omvärlden för ett tag. Några flaskor rosé, böcker, musik och vackert väder. Då klarar jag mig...en stund i alla fall. Ta bort mig från stressen i stan och stimmet på jobbet och ge mig lugn och ro. Det är min högsta önskan just nu! Långa promenader längs havet, fåglarnas kvitter och syrenernas doft. Det behöver jag...

Ida säger att jag lider av singelsjukan...trots att jag inte räknar mig till den kategorin längre. Den innebär visst att man har ett överväldigande behov av att planera sin helg pga rädslan att bli lämnad ensam. Rädslan av att känna att alla andra har någon och ingen vill umgås med mig. Detta stämmer inte helt in på mig, men jag har nog vissa drag som kan liknas vi denna beskrivning. Jag är dock väldigt medveten om mina brister och jag inser att jag kan gå under om det vill sig illa. Så just nu har jag några timmar för mig själv när jag tränar på att vara hemma och att inte ha några planer för helgen. Lite panikartat är det trots allt, men jag tränar och tränar.

Jag ska faktiskt inte klaga alldeles för mycket. Angelique bjöd på champagne i parken i eftermiddags och sen fick jag middag hos Ida och Ola. Efter middagen plockades min nya favvosysselsättning fram; Wii Fit. Då kommer verkligen tävlingsinstinkten i mig fram och jag blir som tokig. Jag måste bli "bodybuilder" på styrkeövningarna, annars måste jag göra om tills jag blir "bodybuilder". Ida och Ola får snällt vänta på sin tur tills jag har fått bra resultat. Själv tycker jag att jag är en stjärna på styrkan, inte så pjåkig på att få kulorna i hålet (!!), hyfsad på slalom och faktiskt imponerande på yoga!

Texten nedan är från inledningslåten på Juno, den mest fantastiska film jag sett på länge. Så söt!

Jag är världens lyckligaste. Jag har ett jobb som jag trivs superbra med, mina kollegor är gjorda av guld, jag har en härlig familj som bryr sig om mig, jag har fullt av vänner runt mig som alltid ställer upp och jag har en fantastisk kille som jag är upp över öronen kär i. Hur kan det då komma sig att jag känner mig ledsen just nu? Borde jag inte sväva på moln och sjunga halleluja? Jaja, nu dränker jag min ledsamhet i ett glas vin i solen...så det blir bara bättre och bättre. Och snart blir det ännu bättre eftersom det är fest hos Ida och Ola på Möllevångsgatan. Kanske sista festen där. De blir ju snart mina grannar. Då ska jag i alla fall sjunga halleluja!

Valborg är inte som det var förr. Då var det strandfester med köldskador som följd och lite senare under universitetstiden var det Stadsparken i Lund som gällde. Var det verkligen kul att sitta i parken hela dagen och dricka öl och vara helt slut innan kvällen ens hade börjat? Tack och lov att det inte är som förr!

Nä, nu har vi blivit lite vuxnare(!?) och lämnat den typen av firande bakom oss. Igår blev det istället en lugn kväll med mina söta vänner Ida och Ola (jag vet dock inte om jag kan kalla Ida söt efter glasögonen igår...). Efter en god middag på Siciliana gick vi hem och tog på oss varma kläder (oj, så vuxet) och cyklade till Pildammarna. Där fick vi vars ett par 3D-glasögon som skulle göra kvällen till en hisnande upplevelse. Jaja, det var väl coolt, men jag rekommenderar Malmö Stad att inte göra om detta att tillveka och dela ut tusentals såna fler gånger. För trots att det var häftigt att de vita varelserna fick röda ögon, så blev jag mest bara yr! Det hela avslutades med vacker körsång och en stor eld.



Här har vi tagit på oss våra vackra mössor, allt för att inte frysa. Ida har en hiphopmössa som skulle få Wu Tang att bli gröna av avund, jag fick låna Olas Sparbankenmössa. Jag var lite rädd för att möta Calle Bankman, för då hade jag fått skämmas för att jag inte hade en Handelsbankenmössa. Olas mössa är en egentillverkad historia som han nog är ganska så nöjd med, men den har fått en liten plupp längst upp, syns tyvärr inte nu, som får den att likna en kondom!



Så snygg jag är i mina 3D-glasögon. Funderar på att börja använda dem när jag går ut!



Ida ser inte så dum ut hon heller...!

Så himla trist det är att vara krasslig. Idag fick jag nog på riktigt. Förkylning, huvudvärk och mens...kan det bli värre? Så på ren trots drog jag på mig löpartightsen och en t-shirt och stack ut i spåret. Med Timbuktu i lurarna gick det över förväntan. Den lilla backen brevid Zlatans rosa hus var för jäklig dock, motvind som fick mig att springa i slow motion och andas tyngre än en bulldog. Men Eminem pushade mig med : success is my only m*********n option, failure's not... Detta är min "sista kilometernlåt". Den ger mig extra speed och kraft och det känns som att jag kan springa lite längre och lite fortare än om jag inte hade haft den. Min vilja och envishet blir starkare. I och för sig så är min vilja ganska så stark utan Eminems hjälp. Jag funderade på det nu när jag sprang; att mitt liv har en röd tråd, vilja och envishet. Utan dessa egenskaper hade jag nog inte varit där jag är idag. Men samtidigt så hade det ju inte varit jag utan dessa egenskaper. Att inte ge upp, att utmana sig själv och sträva efter mål är viktigt. Att inte nöja sig med det lilla. Det behöver egentligen inte vara högtflygande mål, bara man inte hela tiden går på i samma spår. Det är ju då man tröttnar på sin vardag.

Jag gillar min vardag...så länge jag hittar på nåt(!)...

Ibland kan det ju också vara bra att inte vara för envis. Jag tänker speciellt på ett tillfälle när jag villade bort mig och tjejerna i London... Puss puss på er för att ni har förlåtit mig för Fimpens utskällning!

Klockan är snart sex och jag sitter i solen på balkongen och äter lite efter en lång dag på jobbet. Egentligen inte fler timmar än vanligt, men med en ihållande förkylning och irriterande huvudvärk så kändes det som om dagen aldrig skulle ta slut. Och då kom jag till och med lite sent i morse eftersom jag tog tåget från Helsingborg...

Jag är så nöjd med mig själv. I helgen har jag hunnit med att putsa alla mina tre fönster (!), damma, dammsuga, plantera om mina blommor, plantera blommor på balkongen och skrubba hela (!) balkongen. Jag kände mig som en liten pensionär när jag stod där med jordiga händer och växtnäring. Benjamin på jobbet missförstod mig när jag sa det och trodde att jag hade hyrt in en liten pensionär som gjorde alla dessa sakerna. Hihi. Det hade väl varit nåt va! I och för sig så tror jag inte att det hade varit så svårt att få Mårtensson på första våningen till det. Han städar ju alltid tvättstugan till mig. Men det är vår hemlis, för han vill inte att de andra pensionärerna i huset ska få reda på det. Det är lite av ett dårhus här!

Nu har våren kommit på riktigt. Vilken fantastisk helg! Jag fick vårkänslor så att det nästan sprutade ur öronen på mig.

I lördags tog jag tåget till Helsingborg med förväntan att mötas av en ynklig och gnällig kille med fickorna fulla med snorpapper och nässpray. Mina förväntningar infriades till viss del, men med kyssar kan man bota det mesta! Vi tog en härlig promenad i skogen och fikade kanelbullar och kaffe i solen bland alla pensionärer och barnfamiljer. Det var fullt av vitsippor överallt och jag blev nästan tårögd av all skönhet. Efter några timmars vandrande gick vi hem med lungorna fulla av frisk luft och tyvärr några skoskav för mycket. Vilken tur att det fanns plåster på fiket!

I går förmiddag tränade vi på att bara ta det lugnt. Jag förstår inte varför man ska envisas med att ställa klockan på 8.00 en söndagmorgon. Jag tycker att det är nog så jobbigt att vakna tidigt och inse att man är ledig och känna att man kunde sovit i alla fall en timme till. Så vi tränade på att inte gå upp för tidigt. Det gick bra. Vi vaknade trots allt vid 8, men med lite coaching från mig så dröjde det ett tag innan vi gick upp! Hela eftermiddagen var vi på utflykt. Vi åkte till Höganäs och köpte picknick-saker och sen åkte vi vidare till en kulle. Ähh, hmm, Kullaberg hette det ju. Jag tror att jag frågade närmre tjugo gånger var vi var. Kunde inte komma ihåg Kullaberg. Jaja, otroligt vackert var det i alla fall. Man behöver inte åka runt halva jordklotet för att uppleva vacker natur, det finns ju här runt hörnet! Mys i solen på kullen, det hade inte kunnat bli bättre, men efter ett tag så blev det lite kallt om öronen så då åkte vi tillbaka till staden.

Synd att det skulle behöva bli måndag...

Jag får ångest om jag inte tränar. Men jag får också ångest över att träna på fredagkvällar. Det känns som om att det är de som inte har några vänner eller älsklingar som hänger på gymmet en kväll som denna. Så är ju självklart inte fallet, vare sig när det gäller mig eller de andra som svettas. Det positiva är att det i alla fall inte är trångt och ingen kö till maskinerna. I kväll kom jag dock aldrig så långt som till styrketräningen. Eller jo, jag gjorde ett tappert försök, men kände att jag störde de andra med min klagan: ajajaj, helvete, fan, aj som in i herre jesus maria... Bakgrunden var en mycket allvarlig skada som jag ådrog mig under konditionsträningen. Efter en halvtimmes löpning satte jag mig på cykeln och cyklade en mil. Helt plötsligt fick jag en fruktansvärd kramp i vaden och trodde för ett ögonblick att jag skulle dö. Jag skrek rakt ut: AJ! Tantan brevid mig fick väl en hjärtattack, men jag var upptagen med min egen smärta så hon fick klara sig själv. Jag ramlade nästan av cykeln och försökte sträcka ut benet samtidigt som jag log mot gubben bakom mig som för att ursäkta mitt hysteriska beteende. Efter att ha stått och tyckt synd om mig själv en lång stund samtidigt som jag tyst svurit de värsta hemskheterna jag kommit på, linkade jag iväg för att lyfta lite skrot. Men så fort jag rörde mig så krampade vaden igen och nya hemskheter hoppade som grodor ur munnen. Till slut gav jag upp och gick hem. En promenad som normalt tar 5 minuter tog idag 15 minuter. Gubben med rollator gick ju om mig!

Fredagkvällsträningsångesten är i alla fall inte är så hemsk som födelsedagsträningsångesten. Förra året var jag nämligen och tränade på min födelsedag, ett misstag jag inte gör om. När man kommer till gymmet så drar man sitt gymkort i en kortläsare. Normalt sett låter det bara: plong! Men när man fyller år och drar sitt kort så låter det: Happy birthday to you, happy birthday to you...! Helt plötsligt visste alla att jag fyllde år och tyckte synd om mig som inte hade någon att fira med och i stället fick gå till gymmet! Jag kände nästan att jag fick berätta för folk där att jag visst hade vänner och att vi skulle fira mig en annan dag!

Har du nån gång drömt den klassiska drömmen om att du helt plötsligt befinner dig spritt språngande naken i en stor folksamling? Detta hände mig på riktigt idag. Nja, inte riktigt, men i alla fall så fick jag känslan av detta. Jag hade lite tvättkris och var tvungen att ta min värsta träningsbehå på mig eftersom allt det andra fanns i tvättmaskinen... Jag gick till gymmet, ställde mig som vanligt på löpbandet och började springa. Det skumpade som bara den, brösten alltså. Inte alls skönt. Nu låter det som att jag har jättebröst, men det har jag faktiskt inte alls. Jävla skitbehå, tänkte jag och bestämde mig genast för att avsluta detta smärtsamma beteende och i stället styrketräna. Helt plötsligt fick jag för mig att alla tittade på mig, särskilt den yngre generationen killar. Och med att "titta på mig", så menar jag titta på mina bröst! I smyg tittade jag ner på mina bröst. Herre! En vit tunn behå och en vit t-shirt var ju inte den bästa kombinationen. Snabbt som blixten fick jag på mig min hoodtröja (till killarnas besvikelse!!!) och var sen tvungen att svettas som en galning resten av passet. Så, vad har jag lärt mig? Titta på brösten innan jag går hemifrån!