kiviksanna

Jag får ångest om jag inte tränar. Men jag får också ångest över att träna på fredagkvällar. Det känns som om att det är de som inte har några vänner eller älsklingar som hänger på gymmet en kväll som denna. Så är ju självklart inte fallet, vare sig när det gäller mig eller de andra som svettas. Det positiva är att det i alla fall inte är trångt och ingen kö till maskinerna. I kväll kom jag dock aldrig så långt som till styrketräningen. Eller jo, jag gjorde ett tappert försök, men kände att jag störde de andra med min klagan: ajajaj, helvete, fan, aj som in i herre jesus maria... Bakgrunden var en mycket allvarlig skada som jag ådrog mig under konditionsträningen. Efter en halvtimmes löpning satte jag mig på cykeln och cyklade en mil. Helt plötsligt fick jag en fruktansvärd kramp i vaden och trodde för ett ögonblick att jag skulle dö. Jag skrek rakt ut: AJ! Tantan brevid mig fick väl en hjärtattack, men jag var upptagen med min egen smärta så hon fick klara sig själv. Jag ramlade nästan av cykeln och försökte sträcka ut benet samtidigt som jag log mot gubben bakom mig som för att ursäkta mitt hysteriska beteende. Efter att ha stått och tyckt synd om mig själv en lång stund samtidigt som jag tyst svurit de värsta hemskheterna jag kommit på, linkade jag iväg för att lyfta lite skrot. Men så fort jag rörde mig så krampade vaden igen och nya hemskheter hoppade som grodor ur munnen. Till slut gav jag upp och gick hem. En promenad som normalt tar 5 minuter tog idag 15 minuter. Gubben med rollator gick ju om mig!

Fredagkvällsträningsångesten är i alla fall inte är så hemsk som födelsedagsträningsångesten. Förra året var jag nämligen och tränade på min födelsedag, ett misstag jag inte gör om. När man kommer till gymmet så drar man sitt gymkort i en kortläsare. Normalt sett låter det bara: plong! Men när man fyller år och drar sitt kort så låter det: Happy birthday to you, happy birthday to you...! Helt plötsligt visste alla att jag fyllde år och tyckte synd om mig som inte hade någon att fira med och i stället fick gå till gymmet! Jag kände nästan att jag fick berätta för folk där att jag visst hade vänner och att vi skulle fira mig en annan dag!