kiviksanna

Var och fikade med Schöning ikväll. Efter det så gick vi in på H&M för att han skulle köpa vantar, men de var slut för säsongen. I stället fastnade vi för alla fula kläder som finns nu för tiden och likt två kärringar förfasade vi oss över silverfärgade träningsjackor och mintgröna jeans. När vi gick över gatan så kom det en bil som körde så jäkla snabbt. Och igen, likt två kärringar, sa vi högt till varandra; fy, måste de köra så snabbt! Vi kom fram till att vi är värre än våra mammor med vårt gnäll. Den enda lösningen är att köpa varsin silverfärgad träningsjacka och mintgröna jeant, låna Snygge-Mickes Porsche och köra runt på stan snabbt som tusan och helst med stereon på högsta volym. Vi ska bara komma på ett sätt att få Snygge-Micke att låna ut Porschen...

Tomas Andersson Wij, min stora favorit, var i Malmö i veckan och spelade på KB. I love! Hans texter går rakt in i mitt hjärta. Som denna nedan:

Sena tåg kommer också fram
Vem vet vad du vann och förlora
Du försvinner allt längre ut
Nånstans till slut är du hemma

Din ensamhet är så full av människor och ljud
Och allt du vill är att nån tar över dig i natt
och gör det lätt för dig

Sena tåg kommer också fram
Vem vet vad du vann och förlora
Håll din blick fast och håll ditt spår
Där ditt hjärta slår ska du vara

Jag tänker på mig själv när jag hör denna låten...

...så ska jag också ringa och hälsa i radio!!!

http://www.youtube.com/watch?v=x7l-ff1DlrU&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=KxSCrsgTa4c&NR=1

Nu är det vår...eller i alla fall snart. Den är på väg med stormsteg...eller i alla fall med små små steg. Jag såg årets första blåsippor vid Solevi i Kivik i helgen. Ja, till och med en liten liten vitsippa som hade kämpat sig upp. Jag som är en riktigt sentimental känslokärring började nästan gråta. Det var ju så fint!

På kvällen lagade jag mat till familjen; pappa, Line och farmor. Jag har ju fyllt år och då ska man visst bjuda på mat (!). Pappa placerade mig i köket och jag försökte laga ihop nåt gott. Det innehöll chili...och det var inte det enda stället som chilin befann sig på. Den var nämligen i min vänstra näsborre också. Fy tusan. Då grät jag igen, för andra gången den dagen. Men nu var det av en intensiv brännande smärta i näsan. Inget att rekommendera. Men maten blev ju god!

Hemma igen... Med en massa intryck att smälta. Indien är så mycket mer än vad jag innan sett och upplevt. Det är intensivt, färgglatt, sprudlande och galet.

Resan började inte alls bra, blev av med min plånbok med pengar, VISA mm. Och dagen efter såg vi en död hund i havet. Då ville jag bara gråta, det blev lite för mycket på en gång. Men efter lite sol och bad och några drinkar så blev det plötsligt mycket bättre!

Indier är ganska så bra på engelska, men ibland blev det missförstånd. Vi lärde känna några killar som jobbade på stranden och en dag när vi låg och solade kom Santosh fram och sa till Lotta:

- Can I see your tits?

- Ähh, va? sa jag och Lotta. Är killen inte klok.

- Yes, can I see them?

- No, absoluely not. You can´t see my tits.

- No, your tits. I mean here. Han pekade på sina tänder.

- Jaha, my teeth. Han menade alltså Lottas tänder, och inte alls tuttar som vi trodde.

Under dessa två veckorna har jag tagit i hand med fler personer än vad jag gjorde under hela 2007, berättat vad jag heter och vad jag ätit till frukost, var jag ska gå, hur dags jag somnade kvällen innan och en massa andra ointressanta saker. Ibland vill man ju bara vara i fred, äta middag utan att behöva prata med alla som jobbar på restaurangen. Men om man då inte ser glad ut så får man frågan:

- What happen? Why so sad?

Ojojoj, tålamodsprövande.

Helt plötsligt en dag såg jag ett bekant ansikte, allas vår Hassel i en Ving-outfit. Himla kul att festa lite med svenska polare, ett gäng reseledare.

Trots allt så har det varit helt fantastiskt och jag hade kunnat stanna ett tag till.

I mitt hjärta regnar det för fullt och har gjort ett tag nu. Jag längtar efter sol och värme i dubbel bemärkelse (tur att jag snart sticker till Indien).

Deppade ihop totalt innan idag. Jag har ju sagt att jag inte tycker om att vara ledig. Då blev jag erbjuden äktenskap av G, bara jag kunde lova att inte säga "herregud" för ofta. Då kanske församlingen tar illa upp. Jag tackade ja. Nu ska vi bara ordna det praktiska!

Allt löser sig till slut.

Förresten, God Jul!

Sitter på jobbet när mobilen ringer.

- Hallå, detta är Magnus. Jag ringer angående lägenheten. (Jag fattar nada).

- Va? säger jag.

- Ja, lägenheten som du och din sambo har anmält intresse för.

- Äh, va? säger jag igen. (Fattar fortfarande nada).

- Ja, på Kilian Zollsgatan. (Hmm, min galma adress, tänker jag, men fattar fortfarande inget alls).

- Men jag har inte anmält mitt intresse för nån lägenhet där, säger jag.

- Men din sambo Joakim har ju gjort det, ni vill ju byta till större, säger Magnus. (Poletten börjar ramla ner...).

- Ok, svarar jag, men nu är det så att jag bor inte längre med Joakim...(hinner inte avsluta, innan Magnus börjar stamma).

- Äh, åh, nä just det, du har ju flyttat.

- Ja, Joakim har en ny sambo nu, säger jag och känner hur Magnus tycker att det är dödspinsamt. Du får nog ringa till Joakim i stället!

- Oj, ja, förlåt då, äh, åh, hmm.

Senare på kvällen ringer Joakim.

- Jaså, vi ska flytta till en större lägenhet? säger jag. (Nu fattar han nada).

Jag berättar att Magnus, som alltså äger fastigheten, har ringt mig. Han har ringt till Joakim också, men utan att säga att han först ringt mig. Han hade dock sagt lite tveksamt att han nog inte hade några kontaktuppgifter till Joakims sambo!

Idag berättade Per om ett försök som gjorts i vetenskapligt syfte. Man tog en mus (stackaren) och la i en hink med vatten. Den trampade och trampade och höll tappert ut i 15 timmar innan den gav upp och dog av utmattning. Då tog man en annan mus och la även den i en hink med vatten. Den trampade och trampade och precis innan den gav upp så tog man upp den och den fick vila en kort stund. Sen la man ner den i hinken igen och då kunde den trampa närmare 300 timmar innan den dog. Varför? Jo, nu hade den hopp om framtiden, något att jobba för.

Jag känner mig lite som musen. Jag jobbar och jobbar och det är nära att jag ger upp och "drunknar". Men så kommer chefen och säger att; nä, men nästa vecka...då blir det bättre. Och med ens tänds hoppet och jag, liksom musen fortsätter kampen! Det är kanske lite att ta i, men just nu frågar jag mig varför jag idag jobbade 12 timmar och nu är helt slut!

(Det kan vara att jag tog i lite när det gäller antal timmar som musen låg i hinken!)

Vägverket kanske borde kontrollera lite mer vem som egentligen får ta körkort. Det kan nämligen vara läge att dra in mitt. Nä, jag skojade bara. Jag tycker faktiskt att jag är en ypperligt bra bilförare. Synd bara att alla inte håller med mig där. Exempelvis Jörgen på Bulltofta Halkbana. Jag har nämligen varit där idag med mitt jobb. Det började med att vi fick varsin bil att köra, jag fick en riktigt vuxen bil, en kombi. Vi skulle köra på halkbanan, rakt fram, och bromsa vid stoppskylten. Det gick sådär, jag körde på både älgen och lilla Lisa (som alltså var påittad).
 
Efter det körde vi en bil som gick åt höger när man styrde vänster och tvärtom. Det låter kanske inte så svårt, men att köra en bana på tid fick mig att svettas. Jag var i alla fall inte sämst, nog ganska medel på det. Sista grejen var en annan halkövning där vi skulle bromsa i en kurva. Jäkligt kul, speciellt när man fick sladd. Jag hade visst "turen" att få en liten bil med superdäck. Förresten, för er som inte vet, man har en radio med sig i bilen så att man hör vad handledaren säger om vad man ska göra. Och när det var min tur att köra så sa Jörgen att jag hade en bil med riktigt bra däck, så jag skulle dra på lite extra. Snäll och lydig som man är gjorde jag ju det. Och fy tusan vad jag var utanför banan...!!! -Ojoj, du behöver nog ta lite körlektioner ser jag, vi får nog samla ihop lite pengar till det, det här ser inte bra ut, har du verkligen körkort?! Ja, jag fick utstå lite olika typer av hemskheter. Och inte har jag träffat människan innan. (Jag fattade ju att han skämtade,...hoppas jag). När vi var klara och gick ur bilarna sa Jörgen: -Åh jävlar, jag trodde att det var Fredrik som körde superbilen, ffflåt, jag är inte dum mot flickor egentligen. Haha.

Alla undersökningar och all forskning som berör vad vi människor blir lyckliga av , kommer fram till samma sak, samma slutsats; Det är inte yttre framgång som gör oss lyckliga. Det är de små sakerna, det som händer under tiden. Att diska den smutsiga disken ger större lycka än att bo på lyxhotell. Och skulle man inte bli lycklig av att diska så har man i alla fall diskat den smutsiga disken!

Jag tror att jag är ganska så bra på att se lycka i små saker. Höstens färger, barn som leker (trots att jag inte direkt gillar barn), ett gammalt par som håller hand. Detta kan göra mig tårögd för att jag tycker att det är så vackert. Mesigt, jag vet, men samtidigt är jag väldigt glad över att vara så känslosam. Jag känner ju så stark lycka vid dessa tillfällen och jag unnar alla denna känsla. Det är då jag vill berätta för alla mina vänner och familj att jag älskar dem. Så, om jag inte säger det tillräckligt ofta eller visar det, så ska ni veta: Jag älskar er!

Jag ogillar att stå i kö. Att vänta tycker jag inte alls om. Men det jag hatar mest är när någon tränger sig före när man väl har väntat i en evighet. Så var det igår. Vi stod i kö till Hipp. Inte så farligt lång kö, men det tog ju en stund. Arg blev jag när en efter en gick före oss på insidan. Då satte jag ner foten och sa åt dem. Hoppsan då, sa nån. När vi väl kom in så stod vi i kö till garderoben. När vi kom fram så var det fullt. Va? Vi gick till nästa garderob. Tror fan så kommer två killar och knuffas. Jag var redan på dåligt humör och höll på att bli tokig. Jag sa åt dem att lägga av. Fulla människor. Det var nästan att jag slog dem på käften. Men droppen var när en tjej trängde sig före mig för att hämta ut sin jacka och sa åt mig att sluta tränga mig. Jag fick nypa mig själv i armen för att inte få ett utbrott. När jackan äntligen var inhängd i den andra garderoben gick vi in och dansade. Det var alldeles för mycket folk och bara trängsel överallt. Jag ville bara hem. Och till slut, efter att ha köat för att hämta ut min jacka, gick vi hem!

Jag har blivit friad till (eller hur man nu säger). Han sa att han älskade mig. Vi skulle bo på hans slott i Skottland och dricka whisky och äta lax. Sen sa han att han tyckte om flickor...och pojkar, fast mest flickor. Var jag inte redan rädd så blev jag. Sen sa han igen att han älskade mig och att han var rik. Jag sa att jag har pojkvän. Då sa han att det var ju tur att jag inte hade pojkvän så att vi kunde gifta oss. Kanske ska tillägga att han var 80 år och lite senil. Tur att man inte är desperat...då kanske man hade nappat!!!