kiviksanna

Helt fantastiskt. Vilken energi, vilket skådespel, magnifico (som de säger om tjuren Ferdinand på julen). Alltså Moneybrother på KB. Alltid en 10-poängare. Förband var Florence Valentin, lät lite som en samhällskritisk Håkan Hellström. Han verkade verkligen arg på det svenska systemet. Bort med honom, in med Moneybrother. Och till slut kom hela gänget in på scenen, tjohoo. Anders Wendin har verkligen "det", och vi ska inte snacka om Gustav, som spelar sax. Med sina stora glasögon, polisonger och roliga minspel. Han är tjejernas favorit...och killarnas. Uppenbarligen, då det var ett gäng killar som skrek GUSTAV, GUSTAV hela kvällen. Jag, Daniel, Ida och Ola höll oss någorlunda lugna. Fast lite saknade jag den galna Daniel från förra Moneybrotherkonserten, som skrek UNDER BORDET mitt i konserten eftersom han helt hade missat att den låten redan spelats!!! Fast den gången var vi ju ganska mycket mer packade också. Tro det eller ej, men jag och Ida drack Cola på KB!

Innan KB var vi och käkade på Metro, gott gott. Kalle P var också mé (det rimmade), men han ville inte gå på konsert. Synd Kalle, det hör ju lite till att du är med! Men nästa gång, kanske om ett år!

Det är helt omöjligt att vara på dåligt humör efter en kväll som denna. Jag cyklade hem med ett leende på läpparna sjungande: All right, hold tight, all right, guess who´s gonna get some tonight?....

Jag undrar vad jag ska bli när jag blir stor. Jag undrar när det är, när blir jag stor. Kanske kommer jag aldrig dit. När jag var liten ville jag bli ridlärare eller djurskötare, men de drömmarna har bytts ut för längesen. Ett tag funderade jag på att bli lärare, men det la jag snabbt ner efter att ha vickat en termin på min gamla högstadieskola. Jag insåg snabbt att arbete med barn är inget för mig...om de nu ska överleva skoltiden ut! Det var nära att jag gav någon en ordentlig hjärnskakning... Riktiga små djävlar (fast de var huvudet längre). Jag hade både tyska, svenska för invandrare (som i Simrishamn då var två tyska barn!!!) och idrott. Tyska var inte särskilt tacksamt. Danke und Guten Abend, det var väl ungefär på den nivån vi befann oss, även jag som precis hade pluggat i Spanien och hade glömt bort alla mina tyska ord. Men jag kom på ett bra knep. När kidsen frågade vad ett ord betydde som jag inte kunde så sa jag bara: -Det är bara att slå upp, bra träning att hitta i lexikonet. Vilken kärring jag var! Svenska för invandrare var inte heller så inspirerande. Läsa barnböcker tillsammans med två 15-åringar. Nja... Idrott var däremot kul, förutom att vissa tjejer hade mens varje gång. Konstigt, jag trodde bara man hade det en gång i månaden, inte varje gång vi skulle springa i skogen! Nä minsann, lärare är inget för mig. Trots allt, blödig som jag är, snyftade jag järnet när det var skolavslutning och de små liven skulle lämna mig!

Säljare vill jag inte heller vara, skäms varje gång jag försöker övertyga någon att köpa nåt som är skitfult. Allt inom vården går bort, jag svimmade ju bara Burman skulle ta blodprov på mig i skolan! Det har gett mig men för livet... Hantverkare känns lite avlägset, speciellt när jag tänker på mina smörknivar från träslöjden som var så tjocka att de nästan inte fick plats i smöret. Balettdansös? Hmm, den tiden är förbi. Men vi har ju trots allt dansat "borsta skorna" framför hela skolan! Ja, jag undrar fortfarande vad jag ska bli. Alla förslag är välkomna och tas i beaktande.

Faktiskt så är det så att jag tror mycket på tillfälligheter. Just nu befinner jag mig på ett ställe som leder mig till nåt annat som i sin tur leder mig till nåt tredje. Kalla det ödet eller bara livet rakt upp och ner.

                                  
                                   Kände att jag behövde ett par lederhosen

Så var även den här helgen över...innan man ens hinner blinka. Söndagsångesten börjar smyga sig fram och jag inser att jag är lika trött idag som jag var i fredags. Får i och för sig skylla mig själv. Fredagen blev en 16 timmars arbetsdag, lite mer än vad jag är van vid. Men vad gör man inte för en vän i nöd. Lickan, känn dig träffad! Nä, men det var faktiskt kul att vara tillbaka i restaurnagbranschen för en kort tid. Mina gäster var ett gäng goa tanter...och Mårten. Lite drygt blev det dock när de blev fulla. En tanta trodde att jag ljög när de skulle betala och jag berättade hur mycket vin de hade druckit. Se på dig själv tänkte jag i mitt stilla sinne, fylletanta! Äh, lite får man stå ut med.

Ledsen blev jag när jag vaknade klockan 7 på lördagsmorgonen, redo att gå och jobba på mitt vanliga jobb. Jag insåg så småningom att det var helt fel. Jag jobbar ju inte på lördagar. Synd bara att det var så svårt att somna om. Mamma och jag var på shoppingtur under dagen. Vi körde och körde, skulle till Center Syd. Plötsligt kom jag på att vi körde fel väg, så vi fick en liten rundtur. Mamma tjatade om att vi skulle köra till Lund. Vad snackar hon om, tänkte jag. När vi kom fram till Center Syd sa mamma:

-Men det här är ju inte Nova.

-Nä, dit skulle vi ju inte. Vi skulle ju till Joakim och kolla på ny TV.

-Nähä, jag som tyckte du var helknas som inte hittade till Lund och lurade hit mig. Hoppsan, nu förstår jag varför du var så knas, sa hon till mig.

Min mamma är ju förvirrad...

Jag skulle alltså kolla på ny TV till mig i Joakims affär. Jag blir ju mobbad för min miniTV. Folk frågar om det är en dataskärm. Lite taskigt tycker jag. Men jag kan ju hålla med om att TV:n är liten, börjar tröttna på att kisa när jag ska läsa texten. När mamma ska kolla TV hos mig måste hon flytta fram den på mitt soffbord, 1 meter från sig! I alla fall så hittade vi till Joakims affär till slut. Många fina TV:ar (?) där. Vi får väl se om han kan övertala mig. Mamma frågade tusen frågor fast hon inte ens vet vad hon frågar eller vad svaren betyder...till min och Joakims förtjusning (vi skrattade glatt).

Kvällen blev väl inte riktigt som jag tänkt mig. Min underbara Markus hade bjudit hem oss till Joakim och tjejen. Egentligen ville jag bara sova, men social som jag är kan jag inte bara stanna hemma. Kom i säng alldeles för sent, och vaknade av mobiltelefonens alarm...om och om igen, eftersom Markus har den fula ovanan att trycka på snooze tusen gånger. Vilken jävel har uppfunnit den knappen??? Jag blir galen... Men får väl lära mig att leva med det. Slutsatsen är att det blev ingen sovmorgon idag heller. Men jag har ju alltid nästa helg! Och det är bara 5 dagar dit!

Varje höst är det äppelmarknad i vårt älskade Kivik. Denna gången var det lite mer speciellt än vanligt. Drottningen skulle komma. Jag var och fikade hos farmor och mitt i kaffet var vi tvungna att springa ut i hennes trädgård och titta på drottningen. Farmor vinkade, jag skrattade. Sen kom kommunalrådet. Då skulle vi inte vinka mer, sa farmor. För han är inte trevlig! Så vi gick in och drack mer kaffe i stället.

Lite senare var jag, Ida, Ola och Claes på konstutställning. Finfina tavlor. Vi gick en tur i arboretet. Och för de som inte vet vad det betyder så är det en jäkla massa träd med konstiga namn. Ola guidade oss genom hela parken fram till den gamla eken. Den var stor...och gammal. Rundturen fortsatte genom Kivik...mest tillägnad Claes som är från Norrland, eller nånstans där uppe. Vi kom på att Ola kunde ju säga precis vad som helst, för vi andra hade ju ändå ingen aning. Han berättade om skepp som sjunkit utanför kusten, om plundring av Kungagraven och inte minst om alla mål han gjort på fotbollsplanen på Solevi. (Det sista var säkert en överdrift!)



Här är vi på vandring i arboretet...

På kvällen blev det fest. Dock en ganska lugn sådan. Jag och Claes slog vad om hur lång tid det skulle ta innan Ida somnade i fåtöljen. Jag minns inte vem som vann. Vi åt en massa Polly. Det minns jag tydligt eftersom jag mådde illa av Polly.

Söndagen ägnade vi tillsammans med en massa pensionärer på Äppelmarknaden. Olas kommentar var:

-Detta var ju vidrigare än vad jag kom ihåg!

Och det hade han rätt i. En massa äpplen överallt, och inte bara ätbara. Vad ska man egentligen med ett stort rött äpple i keramik? Eller en mössa som ser ut som...gissa vad...ett äpple! Nä, en sak lärde vi oss den här helgen: Ingen mer äppelmarknad innan pensionen!

5 i topp (egentligen helt utan inbördes ordning)

1 Nu kommer hösten. Utan att få dåligt samvete kan jag sitta inne hela dagen med en kopp te och kolla film och mysa.

2 Kärleken. Det är verkligen härligt att vara kär.

3 Jobbet. Jobbarpolarna är super och dagarna försvinner så himla snabbt.

4 McLeod´s Daughters. Då kan jag drömma mig bort till en hästgård i Australien. Anna på Drovers (som stället heter där de bor), hästuppfödare med värsta aussie-dialekten som räddar Nick och Tess ur brinnande hus. Det låter bra.

5 Äntligen helg. Så skönt att vara ledig och bara kunna ta det lugnt.

5 i botten (eller vad jag nu ska kalla det)

1 Nu kommer hösten...och med det regnet och blåsten. Efter cykelturen till jobbet på morgonen ser jag ut som en dränkt katt som var kass på att sminka sig med mascaran.

2 Kärleken. Varför kan det inte vara på topp hela tiden?

3 Jobbet. Stress, stress, stress. Nästa gång nån ringer hem till mig kommer jag nog att svara: -Välkommen till Trygg-Hansa Motorskador, det är Anna Persson! Jag drömmer ju tillochmed om försäkringar...

4 McLeod´s Daughters. Jag får se det alldeles för sällan. Och dessutom blir jag lite mobbad för det...

5 Är det nu helg igen? Rastlöshet...va tusan ska jag göra hela dagen...?

Vilken familjehelg!

Fredagskvällen hemma hos min älsklings föräldrar...och även lördagskvällen. Skulle kunna vara outhärdligt...men det var det inte, det var mycket trevligt. Eftersom jag bara har träffat dem väldigt snabbt innan, så visste jag ju inte vad som komma skulle. Jag hade blivit lite uppskrämd att pappa Bengt skulle vara en svår typ att blidka. Men jag tycker själv att jag gjorde bra ifrån mig. Det återstår ju att se om jag blir inbjuden fler gånger!

Söndagseftermiddagen gick åt till att fira morfars födelsedag. Som vanligt blev det livliga diskussioner mellan mamma, moster och morfar. Fast idag blev de i alla fall inte ovänner. Det pratades i stället en massa om min älskling. Min familj är ganska nyfiken och vill veta allt. Min moster håller på och renoverar.

-Är din pojkvän händig, undrar hon. För jag skulle behöva lite hjälp. Eller han kanske är bra på nåt annat?

(Haha, du skulle bara veta, tänker jag)

Min morfar är en man full av roliga historier. Han vet inte om det själv, eftersom de roliga historierna gäller saker som han gör utan att vara medvetande om det. Han är otroligt snål. Ja, jag tror faktiskt inte att jag har träffat nån liknande. En gång kom han hem till min moster med 2 paket vispgrädde.

-Jag har köpt 2 stycken grädde. Det var på extrapris, 2 för 15 kronor. så jag tog med en till dig.
-Jaha, inte för att jag behöver det, säger hon, men tack så mycket.

-Ja, då är du skyldig mig 7.50, säger min käre morfar.

En annan historia är när han pratade med sin kvinnliga vän.

-Åh, det hade varit så skönt att komma iväg ett tag till solen, drömmer hon.

-Ja, men jag kan bjuda dig så kan vi ta en resa nånstans, säger då morfar.

Efter ett litet tag när han har tänkt över saken, säger han:

-Ähh, du förstod väl att jag skojade när jag sa att jag skulle bjuda dig?!!!

Det är min morfar det!




Här är min kusin Daniel, min moster och jag när vi var i Spanien för några somrar sen.
(Ojoj, vad kort hår jag har!)

Jag måste bara berätta om en snubbe som ringde mig på jobbet idag. Stackars lilla korkade snubbe. Tänk er en man in 40-årsåldern, utländsk brytning och mycket ynklig röst. Och tänk att detta är en mycket förkortad version. Jag tror han ältade samma sak i en kvart ungefär.

-Hallå, jag har problem, du måste hjälpa maj.

-Ok, vad är det som har hänt? frågar jag med min mjukaste stämma, eftersom det låter som han ska börja lipa när som helst.

-En bil har krockat, jag betalade 4000 kronor till mannen.

-Jaha...nu förstår jag inte. Vad snackar han om.

-Jag kört ut och bilen krockade maj.

-Ähh, ok, jaha. Men hur gick det till då?

-Jag körde bilen och han körde bilen och krockade maj. Det gäller att ha tålamod.

-Men varför betalade du 4000 kronor? frågar jag.

-Han sa jag var full!

-Var du full? Hoppas han inte börjar lipa...

-Naj. Jag druckit en öl på maten, men det var massa timmar innan. Det var bara 3,5 procent öl. Försvinna i blodet snabbt.

-Mmm, nja, men jag fattar ändå inte. Vad har hänt med din bil?

-Jag stanna vid rödljus och han kört in i maj.

-Men...då är det ju inte ditt fel. Varför betalade du honom 4000 kronor?

-Han hota maj. Sa han skulle kalla på polisen. För jag var full. Han var en äcklig gubbe, en sån där oärlig person. Jag lita inte på honom.

-Jaha. Den här snubben är ju helt lost.

-Kan du betala maj 4000 kronor? Det var mina sista pengar. Han låter så uppgiven.

-Äh, nä, absolut inte. Men vad hände sen då?

-Polisen komma och jag var inte full. Jag fick blåsa. Han är ju inte sann. Så han var alltså inte full trots allt.

-Men varför betalade du honom pengar då? Om du nu inte var full.

-Han hota mig, äckliga gubben.

Jag slår in den ynkliga snubbens personnummer i datorn. Hmm, nåt stämmer inte.

-Har du ett utländskt körkort, för det står här att du saknar körkort?

-Naj. Jag har inget körkort. (Ähhh, va???)

-Jag kan tyvärr inte hjälpa dig.

-Men jag har ju betalat 4000 kronor. Kan ni laga min bil då?

-Men sötaste lilla vän (ville jag säga men sa det inte...). Du har ju ingen försäkring på din bil!

Helt plötsligt kändes det som om min dag var toppen. Jag hade ju trots allt inte betalt 4000 kronor till en äcklig gubbe som hotat mig, fått blåsa, och upptäckt att jag hade betalt dessa pengar i onödan.

Helt slut. Vilken dag på jobbet. Galet mycket att göra. Ville bara hem och sova, men hade ju lovat chefen att jobba över. Lagom till eftermiddagströttheten ringer telefonen (som om det inte gör det ständigt...!). Jag pratar med Björn 56 år. Aldrig nånsin har jag tagit emot så mycket skällsord och svordomar. Han var så arg, men jag tror att han var full också. Och gift var han, stackars frun. Fast hon kanske också är sjuk i huvudet. I början lät han ganska så trevlig, men oj oj vad jag bedrog mig.

-Vem anser du vara vållande till olyckan? frågar han. Inte konstigt alls...än.

-Vi har tagit ett beslut här att det är du som är vållande, eftersom du har kört på en annan bil, säger jag lite lagom diplomatiskt.

-Jaså, det säger du, säger Björn.

-Ni är ju inte kloka. Jag ska säga till alla mina vänner att de ska byta försäkringsbolag...för ni är ju helt dumma i huvudet. Och jag ska minsann byta försäkringsbolag.

-Det är helt ok. Säg du det till dina vänner, och säg du upp din försäkring (för såna galningar vill vi ändå inte att ha och göra med).

-Du är en jävla idiot, du ska bara dra åt helvete, din idiot, jävla inkompetenta jävel. Ojojoj, tänker jag. Han är ju sjuk i huvudet på riktigt. Efter att ha hört diverse svordomar och skitsnack kommer det värsta.

-Du kan dra din fitta över huvudet. Hmmm, tänker jag, hur ska det gå till...?

-Nä du, det kan jag inte. Jag har ingen aning om hur jag ska göra det. Nu tycker jag att du är barnslig och tänker inte prata mer med dig. Jag försöker prata med honom men inser att han är ett hopplöst fall. Efter ytterliggare några svordomar lägger han på.

Efter några minuter ringer telefonen hos min kollega. Det är Björn. Hon kopplar snabbt vidare till nån annan stackare. Efter ungefär 30 minuter har han skällt ut 5 personer och kallat dem allt möjligt hemskt. Till slut ringer chefen upp honom och förbjuder honom att nånsin ringa oss igen.

Vad är det med folk? Att man orkar lägga all den energin på att vara så arg övergår mitt förstånd. Men det är väl bara att inse; Det finns alla typer av människor...och du kommer inte undan dem!

Jag var tvungen att ta med en kul bild för att bli på lite bättre humör efter psyk-Björns attack.

Efter ett par timmars övertid på jobbet var jag ute och käkade med Lickan och Daniel. Världens goaste sötnosar!

-Kan du inte skriva nåt på din blogg så att jag har nåt att läsa ikväll, tyckte Lickan. Jag läste om en tjej som skrev nåt varje dag. I och för sig bantade hon och allt handlade om att hon skulle gå ner i vikt...men ändå.

Så här, Lickan, kommer lite tankar...så att du har nåt att läsa innan du somnar. Tyvärr är det kanske inte så upplyftande, men man har sina sorgedagar. De är inte många. Jag tycker själv att jag är en av de gladaste människor jag känner, nästan så att jag kan bli lite trött på mig själv för att jag har så mycket energi. Men denna veckan har jag gått på tomgång. En hemsk förkylning med feber och tjafs, kärlekstrubbel och stress på jobbet...det blir lite för mycket...även för en tjej som jag.

Det som har varit "on my mind" denna veckan är den lilla enkla frasen: det blir inte alltid som man tänkt sig. Nä, tror fan det. Hur kul hade livet varit om vi kunnat förutse allt. Om någon hade frågat mig för lite mer än ett år sen hur jag hade trott att mitt liv skulle se ut nu, så hade jag ju inte varit i närheten av hur det verkligen är. Det är inte mycket som är sig likt. Jag menar inte att jag är besviken, bara att jag har förvånat mig själv.

En del av livets charm är ju att allt kan hända. Jag gillar överraskningar...i alla fall i viss mån. Det är ju kul så länge det är en positiv överraskning, men annars hoppar jag gärna över det. Kruxet är att man kan ju inte välja. Det kan ju också bli helt fel, fastän att tanken från början var god. För många otrevliga överraskningar lockar gärna fram den dumma otryggheten som jag hatar så mycket. Och dyker det då upp en positiv överraskning så är det lätt att det blir fel ändå, eftersom otryggheten redan finns där. Då kan jag bli så arg på mig själv. Otryggheten kan lätt locka fram osäkerheten som i sin tur hälsar elakheten välkommen med öppna armar. Och då kan omgivningen få sig en dänga. Men förhoppningsvis har självförtroendet vunnit så pass att ingen annan behöver ta det jobbiga. Då hoppas jag att mina vänner är så ärliga att de tar mig i örat och säger att: -Nu får du skärpa dig. Men det tror jag.

En viktig sak som jag har lärt mig under det senaste året är att jag klarar mig själv. Jag kan bo själv (sen att jag har svårt att vara själv och slappna av är en helt annan sak...). Jag kan skruva ihop möbler (även om det tog en natt med en massa svordomar att få ihop mina byråer). Jag kan en massa saker. Jag är bra. Ja, visst fan är jag det.

Well open up your mind and see like me
Open up your plans and damn you're free
Look into your heart and you'll find love love love
Listen to the music of the moment maybe sing with me
A lá peaceful melody
It's your Godforsaken right to be loved love loved love loved

So I won't hesitate no more, no more
It cannot wait I'm sure
There's no need to complicate
Our time is short
This is our fate, I'm yours

Idag har Gurli namnsdag. Varje gång jag hör det namnet tänker jag på en grej som hände för ett antal år sen. Det måste varit i tvåan på gymnasiet för jag minns att jag och André hade gjort slut och jag var lite kär i en viss Fredrik Strömberg (som alla andra kivikstjejer vid någon tidpunkt i livet!). Det var definitivt vid jul, för jag minns att jag bara kunde äta soppa på julafton.

Hela storyn börjar med att jag låg på sjukhuset i Ystad för att farbror doktorn hade opererat bort mina mandlar. Ajaj, säger jag bara. Jag sov i ett eget rum. Badrummet delade jag med nån annan som låg i rummet brevid. Det fick man inte låsa ifall det skulle hända nåt. Äntligen hade jag somnat, inte lätt med blodsmak i munnen och utan att kunna svälja eller prata. Helt plötsligt vaknade jag av att det stod någon vid min säng. Vitt hår som spretade åt alla håll, ett vitt nattlinne...med en stor röd blodfläck mitt på magen. Jag blev så rädd att jag inte visste vad jag skulle göra.

-Jävla skit, tänkte jag, det är ett spöke.

-Lilla gumman, sa spöket, du får inte vara här. Här bor jag och min man.

-Helvete, tänkte jag, spöket kommer att mörda mig. Allt blodet på hennes nattlinne tydde ju klart på att hon redan hade hälsat på hos nån annan innan.

-Nu måste du gå. Hon tog i min arm.

-Vad ska jag göra, tänkte jag.

-Gå nu med dig. Hon började nästan bli agressiv.

-Rädda mig, rädda mig.

-Gurli lilla, du ska inte vara i flickans rum. Det var en ängel som kom in i rummet. Fast det var bara en sköterska.

-Du är på sjukhuset. Du har blivit opererad. Nu går vi tillbaka till ditt rum.

Tack gode gud. Gurli bodde i rummet brevid mitt och var senil. Stackaren! Hon var inte ett spöke. Blodet var "bara" såret som hade gått upp. Jag överlevde. Men resten av natten var jag ju livrädd att hon skulle komma tillbaka, men jag fick vara i fred.

Dagen efter skulle jag åka hem. Mamma kom och hämtade mig. När vi gick förbi tv-rummet satt Gurli där och tittade på tv. En sån liten tant. Att hon kunde vara så skrämmande på natten! Jaja, grattis på namnsdagen Gurli...var du nu än är!

Kräftskiva igår. Man mår som man förtjänar idag. Men det var i alla fall kul igår. Jag har gjort en ny upptäckt: doftsnus. Man drar in det genom näsan, som knark. Det känns som man har stoppat in en Vicks blå. Tack Ola!

Jag hittade några sidor med små visdomsord...eller tja, det är kanske att ta i. Vi skrev dem igår och imorse låg de i min jeansficka. Gissa vem som skrivit vad. I vissa fall ganska lätt...

"Jag älskar dig Ida Helena Stjernqvist. Hoppas att du älskar mig du din underbara sommarmist"

"Lätt och ren som luften i norr

Av våra tjejer vill vi ha mindrer morr

Trots olikheter könen emellan

Ni får oss i fällan"

"På vinden bor en tvättmadame som ej för sprit går fri... Nä, Anna Persson, allvarligt talat: E det din boll n...r? Haha! Fan vad mysigt vi ska ha det på vår resa! Indien 4:ever! Puss puss"

"Vad ska du göra i jul? Vi ska till New York! Hurra! Åt helvete med julen!"

"Jag vill ha barn"

"Jag tycker livet är härligt och fantastiskt, men lite skrämmande"

"Jag älskar 6"

"De sis att halta hyns knixar etter ris i rumpan o ännaförklämda dröftakatta förtryddet glor etter päror i fryssen jourd"

"Anna, Anna söta du

Vi är glada att känna dig nu

Du är kvinnan i vårt liv

med ditt vackra kliv

Du söta du rara

om du ändå bara

oss lyssna på

Då skulle vi säga så

Du är den finaste ändå

Vi älskar dig. Puss puss"

Vi tjejer och känslor, det är ett kapitel för sig. I alla fall när det gäller mig. Det kan jag erkänna. Ibland blir jag inte klok på mig själv. Som idag. Dagen har varit jättetoppen, jag har träffat mina vänner och bara softat i stan. Kände mig lite deppig när jag cyklade hem, men det var inte så farligt. Sen kom jag hem och ställde mig i duschen och bara började storgråta. Jag kunde inte sluta. Helkonstigt. Jag har ju inte ens mens, så det kan jag inte skylla på. Kan det vara förklimakteriet (tror ju i och för sig inte at det finns nåt som heter så)? När man är i klimakteriet går väl humöret upp och ner? Jag har ju sjukt jobbigt på jobbet med temperaturen också. Först kall, sen varm, sen kall, sen varm... Först filt, sen t-shirt, sen ylletröja, sen linne...Mina arbetspolare tycker att jag är konstig! Mamma höll ju på så när hon var i 45-årsåldern. Fast jag är ju bara 26 så det kan ju inte vara det som är felet. När jag sen hade duschat klart så var det över, lika snabbt som det hade kommit. Jag kollade till och med in mig själv i spegeln och tyckte att -tja, jag har rätt snygg kropp faktiskt! Sen såg jag att jag hade fått ett sms från min älskling om jag ville ut och käka med honom och hans kompis. Och då började jag gråta för det, fast att jag tyckte att det låter ju kul. Men nu är det bra igen. Så ni behöver inte ringa och kolla så att jag är ok, för det är jag.

Det är väl bara att acceptera att allt som händer och alla känslor som dyker upp har ingen föklaring. Detta känns hårt att erkänna, eftersom jag egentligen är en sån som vill ha en förklaring på allt och reda ut minsta lilla sak. Men som sagt, till detta lilla depressionsfenomen har jag ingen som helst förklaring, och jag bryr mig faktiskt inte heller. Ha!

Häromdagen var jag, Ida och Ola på stranden i Sibbarp. Dock bara en timme, för sen började det regna och åska. Vad har jag gjort för att förtjäna detta tänkte jag. Men jaja. Innan dess så låg vi i alla fall och solade. Jag låg på mage och läste och de andra satt i varsin solstol. Helt plötsligt viskar Ida:

- Kolla småkillarna, de spanar in dig.

- Du skojar, säger jag.

- Nä kolla själv.

På en kulle precis intill stranden står ett gäng småkillar. De kan väl vara mellan 4 och 6 år. De pekar på mig och säger:

- Kolla, man ser bopparna på den dära kvinnan!

Jag blev helt generad och tvungen att ta på mig en tröja... Är det bara jag, eller har jag blivit gammal. Inte kollar väl kidsen på tuttar när de är 4 år??? Om jag får barn så ska jag lära dem bättre; det heter inte boppar, det heter bröst!

katja. säger:

har du tryckt ladda upp bild?

Anna säger:

ja

katja. säger:

sen längst ner på den sidan så tryck ladda upp personprofil

Anna säger:

va? det ser jag inte

katja. säger:

nej, spara personprofil

katja. säger:

allra längst ner

Anna säger:

ja, det har jag gjort

katja. säger:

konstigt

Anna säger:

men det händer liksom inget

katja. säger:

men skriv bara nåt litet inlägg o se om det kommer upp då

Anna säger:

ok

Anna säger:

kan man ta bort det sen?

katja. säger:

yes

Anna säger:

kolla, jag kunde

Anna säger:

men min bild syns inte...

katja. säger:

johorå

Anna säger:

va?

katja. säger:

nu har du fått en kommentar me

katja. säger:

jag ser din bild

Anna säger:

jo

katja. säger:

det e samma du har här

Anna säger:

tjohoo

Anna säger:

jag vet

Anna säger:

haha, va kul!