kiviksanna

Vi tjejer och känslor, det är ett kapitel för sig. I alla fall när det gäller mig. Det kan jag erkänna. Ibland blir jag inte klok på mig själv. Som idag. Dagen har varit jättetoppen, jag har träffat mina vänner och bara softat i stan. Kände mig lite deppig när jag cyklade hem, men det var inte så farligt. Sen kom jag hem och ställde mig i duschen och bara började storgråta. Jag kunde inte sluta. Helkonstigt. Jag har ju inte ens mens, så det kan jag inte skylla på. Kan det vara förklimakteriet (tror ju i och för sig inte at det finns nåt som heter så)? När man är i klimakteriet går väl humöret upp och ner? Jag har ju sjukt jobbigt på jobbet med temperaturen också. Först kall, sen varm, sen kall, sen varm... Först filt, sen t-shirt, sen ylletröja, sen linne...Mina arbetspolare tycker att jag är konstig! Mamma höll ju på så när hon var i 45-årsåldern. Fast jag är ju bara 26 så det kan ju inte vara det som är felet. När jag sen hade duschat klart så var det över, lika snabbt som det hade kommit. Jag kollade till och med in mig själv i spegeln och tyckte att -tja, jag har rätt snygg kropp faktiskt! Sen såg jag att jag hade fått ett sms från min älskling om jag ville ut och käka med honom och hans kompis. Och då började jag gråta för det, fast att jag tyckte att det låter ju kul. Men nu är det bra igen. Så ni behöver inte ringa och kolla så att jag är ok, för det är jag.

Det är väl bara att acceptera att allt som händer och alla känslor som dyker upp har ingen föklaring. Detta känns hårt att erkänna, eftersom jag egentligen är en sån som vill ha en förklaring på allt och reda ut minsta lilla sak. Men som sagt, till detta lilla depressionsfenomen har jag ingen som helst förklaring, och jag bryr mig faktiskt inte heller. Ha!