kiviksanna

27 om några dagar. Det är ju helt galet. Jag minns hur jag tänkte när jag gick i högstadiet: Tänk på dem som har tagit studenten, så vuxna de är. Och tänk på de som är över 25, de har ju familj och karriär.

Inte då. Kanske en början till karriär...och kanske en början till familj, men ändå inte riktigt. Ibland är det som om man inte riktigt vill erkänna att man är så "gammal" som man är. För några år sedan så var jag och Jocke på en fest, och någon frågade mig hur gammal jag var. Utan att tänka efter svarade jag 23. Ah nej, du är ju 25, sa Jocke. Hoppsan då, det hade jag förträngt! Konstigt va?

Men egentligen är det ju ingen brådska. Jag har ju ett helt liv framför mig fyllt med äventyr och erfarenheter. Ju senare man uppfyller sina mål, desto kortare tid har jag ju att tröttna på dem. Jag ska ju ändå jobba tills jag är 65, och förhoppningsvis inte träffa så många fler killar i mitt liv!

(Haha, nu när jag läste igenom det jag skrivit så var jag tvungen att tänka efter: är det nu 27 jag blir...eller är det kanske 26!)