Envishet
Så himla trist det är att vara krasslig. Idag fick jag nog på riktigt. Förkylning, huvudvärk och mens...kan det bli värre? Så på ren trots drog jag på mig löpartightsen och en t-shirt och stack ut i spåret. Med Timbuktu i lurarna gick det över förväntan. Den lilla backen brevid Zlatans rosa hus var för jäklig dock, motvind som fick mig att springa i slow motion och andas tyngre än en bulldog. Men Eminem pushade mig med : success is my only m*********n option, failure's not... Detta är min "sista kilometernlåt". Den ger mig extra speed och kraft och det känns som att jag kan springa lite längre och lite fortare än om jag inte hade haft den. Min vilja och envishet blir starkare. I och för sig så är min vilja ganska så stark utan Eminems hjälp. Jag funderade på det nu när jag sprang; att mitt liv har en röd tråd, vilja och envishet. Utan dessa egenskaper hade jag nog inte varit där jag är idag. Men samtidigt så hade det ju inte varit jag utan dessa egenskaper. Att inte ge upp, att utmana sig själv och sträva efter mål är viktigt. Att inte nöja sig med det lilla. Det behöver egentligen inte vara högtflygande mål, bara man inte hela tiden går på i samma spår. Det är ju då man tröttnar på sin vardag.
Jag gillar min vardag...så länge jag hittar på nåt(!)...
Ibland kan det ju också vara bra att inte vara för envis. Jag tänker speciellt på ett tillfälle när jag villade bort mig och tjejerna i London... Puss puss på er för att ni har förlåtit mig för Fimpens utskällning!
