kiviksanna

Så himla trist det är att vara krasslig. Idag fick jag nog på riktigt. Förkylning, huvudvärk och mens...kan det bli värre? Så på ren trots drog jag på mig löpartightsen och en t-shirt och stack ut i spåret. Med Timbuktu i lurarna gick det över förväntan. Den lilla backen brevid Zlatans rosa hus var för jäklig dock, motvind som fick mig att springa i slow motion och andas tyngre än en bulldog. Men Eminem pushade mig med : success is my only m*********n option, failure's not... Detta är min "sista kilometernlåt". Den ger mig extra speed och kraft och det känns som att jag kan springa lite längre och lite fortare än om jag inte hade haft den. Min vilja och envishet blir starkare. I och för sig så är min vilja ganska så stark utan Eminems hjälp. Jag funderade på det nu när jag sprang; att mitt liv har en röd tråd, vilja och envishet. Utan dessa egenskaper hade jag nog inte varit där jag är idag. Men samtidigt så hade det ju inte varit jag utan dessa egenskaper. Att inte ge upp, att utmana sig själv och sträva efter mål är viktigt. Att inte nöja sig med det lilla. Det behöver egentligen inte vara högtflygande mål, bara man inte hela tiden går på i samma spår. Det är ju då man tröttnar på sin vardag.

Jag gillar min vardag...så länge jag hittar på nåt(!)...

Ibland kan det ju också vara bra att inte vara för envis. Jag tänker speciellt på ett tillfälle när jag villade bort mig och tjejerna i London... Puss puss på er för att ni har förlåtit mig för Fimpens utskällning!

Klockan är snart sex och jag sitter i solen på balkongen och äter lite efter en lång dag på jobbet. Egentligen inte fler timmar än vanligt, men med en ihållande förkylning och irriterande huvudvärk så kändes det som om dagen aldrig skulle ta slut. Och då kom jag till och med lite sent i morse eftersom jag tog tåget från Helsingborg...

Jag är så nöjd med mig själv. I helgen har jag hunnit med att putsa alla mina tre fönster (!), damma, dammsuga, plantera om mina blommor, plantera blommor på balkongen och skrubba hela (!) balkongen. Jag kände mig som en liten pensionär när jag stod där med jordiga händer och växtnäring. Benjamin på jobbet missförstod mig när jag sa det och trodde att jag hade hyrt in en liten pensionär som gjorde alla dessa sakerna. Hihi. Det hade väl varit nåt va! I och för sig så tror jag inte att det hade varit så svårt att få Mårtensson på första våningen till det. Han städar ju alltid tvättstugan till mig. Men det är vår hemlis, för han vill inte att de andra pensionärerna i huset ska få reda på det. Det är lite av ett dårhus här!

Nu har våren kommit på riktigt. Vilken fantastisk helg! Jag fick vårkänslor så att det nästan sprutade ur öronen på mig.

I lördags tog jag tåget till Helsingborg med förväntan att mötas av en ynklig och gnällig kille med fickorna fulla med snorpapper och nässpray. Mina förväntningar infriades till viss del, men med kyssar kan man bota det mesta! Vi tog en härlig promenad i skogen och fikade kanelbullar och kaffe i solen bland alla pensionärer och barnfamiljer. Det var fullt av vitsippor överallt och jag blev nästan tårögd av all skönhet. Efter några timmars vandrande gick vi hem med lungorna fulla av frisk luft och tyvärr några skoskav för mycket. Vilken tur att det fanns plåster på fiket!

I går förmiddag tränade vi på att bara ta det lugnt. Jag förstår inte varför man ska envisas med att ställa klockan på 8.00 en söndagmorgon. Jag tycker att det är nog så jobbigt att vakna tidigt och inse att man är ledig och känna att man kunde sovit i alla fall en timme till. Så vi tränade på att inte gå upp för tidigt. Det gick bra. Vi vaknade trots allt vid 8, men med lite coaching från mig så dröjde det ett tag innan vi gick upp! Hela eftermiddagen var vi på utflykt. Vi åkte till Höganäs och köpte picknick-saker och sen åkte vi vidare till en kulle. Ähh, hmm, Kullaberg hette det ju. Jag tror att jag frågade närmre tjugo gånger var vi var. Kunde inte komma ihåg Kullaberg. Jaja, otroligt vackert var det i alla fall. Man behöver inte åka runt halva jordklotet för att uppleva vacker natur, det finns ju här runt hörnet! Mys i solen på kullen, det hade inte kunnat bli bättre, men efter ett tag så blev det lite kallt om öronen så då åkte vi tillbaka till staden.

Synd att det skulle behöva bli måndag...

Jag får ångest om jag inte tränar. Men jag får också ångest över att träna på fredagkvällar. Det känns som om att det är de som inte har några vänner eller älsklingar som hänger på gymmet en kväll som denna. Så är ju självklart inte fallet, vare sig när det gäller mig eller de andra som svettas. Det positiva är att det i alla fall inte är trångt och ingen kö till maskinerna. I kväll kom jag dock aldrig så långt som till styrketräningen. Eller jo, jag gjorde ett tappert försök, men kände att jag störde de andra med min klagan: ajajaj, helvete, fan, aj som in i herre jesus maria... Bakgrunden var en mycket allvarlig skada som jag ådrog mig under konditionsträningen. Efter en halvtimmes löpning satte jag mig på cykeln och cyklade en mil. Helt plötsligt fick jag en fruktansvärd kramp i vaden och trodde för ett ögonblick att jag skulle dö. Jag skrek rakt ut: AJ! Tantan brevid mig fick väl en hjärtattack, men jag var upptagen med min egen smärta så hon fick klara sig själv. Jag ramlade nästan av cykeln och försökte sträcka ut benet samtidigt som jag log mot gubben bakom mig som för att ursäkta mitt hysteriska beteende. Efter att ha stått och tyckt synd om mig själv en lång stund samtidigt som jag tyst svurit de värsta hemskheterna jag kommit på, linkade jag iväg för att lyfta lite skrot. Men så fort jag rörde mig så krampade vaden igen och nya hemskheter hoppade som grodor ur munnen. Till slut gav jag upp och gick hem. En promenad som normalt tar 5 minuter tog idag 15 minuter. Gubben med rollator gick ju om mig!

Fredagkvällsträningsångesten är i alla fall inte är så hemsk som födelsedagsträningsångesten. Förra året var jag nämligen och tränade på min födelsedag, ett misstag jag inte gör om. När man kommer till gymmet så drar man sitt gymkort i en kortläsare. Normalt sett låter det bara: plong! Men när man fyller år och drar sitt kort så låter det: Happy birthday to you, happy birthday to you...! Helt plötsligt visste alla att jag fyllde år och tyckte synd om mig som inte hade någon att fira med och i stället fick gå till gymmet! Jag kände nästan att jag fick berätta för folk där att jag visst hade vänner och att vi skulle fira mig en annan dag!