kiviksanna

Nu är det klart. Ingen mer planering om bordsplacering och förrätter, eller diskussion om vilka skor som passar till klänningen. I alla fall för den här gången. Tills nästa par gifter sig.

Det blev en väldigt lyckad fest, inga stora katastrofer. Den största var väl att musiken pajade, men men. Maten var fantastisk, alla var så fina och min bordsherre var charmerande.


Tina, Daniel, Angelique och jag innan festen har börjat



Jag och min bordsherre Mårten

27 om några dagar. Det är ju helt galet. Jag minns hur jag tänkte när jag gick i högstadiet: Tänk på dem som har tagit studenten, så vuxna de är. Och tänk på de som är över 25, de har ju familj och karriär.

Inte då. Kanske en början till karriär...och kanske en början till familj, men ändå inte riktigt. Ibland är det som om man inte riktigt vill erkänna att man är så "gammal" som man är. För några år sedan så var jag och Jocke på en fest, och någon frågade mig hur gammal jag var. Utan att tänka efter svarade jag 23. Ah nej, du är ju 25, sa Jocke. Hoppsan då, det hade jag förträngt! Konstigt va?

Men egentligen är det ju ingen brådska. Jag har ju ett helt liv framför mig fyllt med äventyr och erfarenheter. Ju senare man uppfyller sina mål, desto kortare tid har jag ju att tröttna på dem. Jag ska ju ändå jobba tills jag är 65, och förhoppningsvis inte träffa så många fler killar i mitt liv!

(Haha, nu när jag läste igenom det jag skrivit så var jag tvungen att tänka efter: är det nu 27 jag blir...eller är det kanske 26!)

Igår drabbades jag av min första pokerkväll med nya teamet. Nu kan jag lugnt konstatera att poker är inget för mig. Tyvärr verkar detta var ett vanligt återkommande inslag, så jag får väl försöka ta och lära mig. Alla var tålmodiga med mig när jag gång på gång frågade om jag kunde göra så eller kanske så. Men råden hjälpte tyvärr inte, pengarna försvann i alla fall. Jag misstänker att de lurade mig!