kiviksanna

Efter ett par timmars övertid på jobbet var jag ute och käkade med Lickan och Daniel. Världens goaste sötnosar!

-Kan du inte skriva nåt på din blogg så att jag har nåt att läsa ikväll, tyckte Lickan. Jag läste om en tjej som skrev nåt varje dag. I och för sig bantade hon och allt handlade om att hon skulle gå ner i vikt...men ändå.

Så här, Lickan, kommer lite tankar...så att du har nåt att läsa innan du somnar. Tyvärr är det kanske inte så upplyftande, men man har sina sorgedagar. De är inte många. Jag tycker själv att jag är en av de gladaste människor jag känner, nästan så att jag kan bli lite trött på mig själv för att jag har så mycket energi. Men denna veckan har jag gått på tomgång. En hemsk förkylning med feber och tjafs, kärlekstrubbel och stress på jobbet...det blir lite för mycket...även för en tjej som jag.

Det som har varit "on my mind" denna veckan är den lilla enkla frasen: det blir inte alltid som man tänkt sig. Nä, tror fan det. Hur kul hade livet varit om vi kunnat förutse allt. Om någon hade frågat mig för lite mer än ett år sen hur jag hade trott att mitt liv skulle se ut nu, så hade jag ju inte varit i närheten av hur det verkligen är. Det är inte mycket som är sig likt. Jag menar inte att jag är besviken, bara att jag har förvånat mig själv.

En del av livets charm är ju att allt kan hända. Jag gillar överraskningar...i alla fall i viss mån. Det är ju kul så länge det är en positiv överraskning, men annars hoppar jag gärna över det. Kruxet är att man kan ju inte välja. Det kan ju också bli helt fel, fastän att tanken från början var god. För många otrevliga överraskningar lockar gärna fram den dumma otryggheten som jag hatar så mycket. Och dyker det då upp en positiv överraskning så är det lätt att det blir fel ändå, eftersom otryggheten redan finns där. Då kan jag bli så arg på mig själv. Otryggheten kan lätt locka fram osäkerheten som i sin tur hälsar elakheten välkommen med öppna armar. Och då kan omgivningen få sig en dänga. Men förhoppningsvis har självförtroendet vunnit så pass att ingen annan behöver ta det jobbiga. Då hoppas jag att mina vänner är så ärliga att de tar mig i örat och säger att: -Nu får du skärpa dig. Men det tror jag.

En viktig sak som jag har lärt mig under det senaste året är att jag klarar mig själv. Jag kan bo själv (sen att jag har svårt att vara själv och slappna av är en helt annan sak...). Jag kan skruva ihop möbler (även om det tog en natt med en massa svordomar att få ihop mina byråer). Jag kan en massa saker. Jag är bra. Ja, visst fan är jag det.

Well open up your mind and see like me
Open up your plans and damn you're free
Look into your heart and you'll find love love love
Listen to the music of the moment maybe sing with me
A lá peaceful melody
It's your Godforsaken right to be loved love loved love loved

So I won't hesitate no more, no more
It cannot wait I'm sure
There's no need to complicate
Our time is short
This is our fate, I'm yours

Idag har Gurli namnsdag. Varje gång jag hör det namnet tänker jag på en grej som hände för ett antal år sen. Det måste varit i tvåan på gymnasiet för jag minns att jag och André hade gjort slut och jag var lite kär i en viss Fredrik Strömberg (som alla andra kivikstjejer vid någon tidpunkt i livet!). Det var definitivt vid jul, för jag minns att jag bara kunde äta soppa på julafton.

Hela storyn börjar med att jag låg på sjukhuset i Ystad för att farbror doktorn hade opererat bort mina mandlar. Ajaj, säger jag bara. Jag sov i ett eget rum. Badrummet delade jag med nån annan som låg i rummet brevid. Det fick man inte låsa ifall det skulle hända nåt. Äntligen hade jag somnat, inte lätt med blodsmak i munnen och utan att kunna svälja eller prata. Helt plötsligt vaknade jag av att det stod någon vid min säng. Vitt hår som spretade åt alla håll, ett vitt nattlinne...med en stor röd blodfläck mitt på magen. Jag blev så rädd att jag inte visste vad jag skulle göra.

-Jävla skit, tänkte jag, det är ett spöke.

-Lilla gumman, sa spöket, du får inte vara här. Här bor jag och min man.

-Helvete, tänkte jag, spöket kommer att mörda mig. Allt blodet på hennes nattlinne tydde ju klart på att hon redan hade hälsat på hos nån annan innan.

-Nu måste du gå. Hon tog i min arm.

-Vad ska jag göra, tänkte jag.

-Gå nu med dig. Hon började nästan bli agressiv.

-Rädda mig, rädda mig.

-Gurli lilla, du ska inte vara i flickans rum. Det var en ängel som kom in i rummet. Fast det var bara en sköterska.

-Du är på sjukhuset. Du har blivit opererad. Nu går vi tillbaka till ditt rum.

Tack gode gud. Gurli bodde i rummet brevid mitt och var senil. Stackaren! Hon var inte ett spöke. Blodet var "bara" såret som hade gått upp. Jag överlevde. Men resten av natten var jag ju livrädd att hon skulle komma tillbaka, men jag fick vara i fred.

Dagen efter skulle jag åka hem. Mamma kom och hämtade mig. När vi gick förbi tv-rummet satt Gurli där och tittade på tv. En sån liten tant. Att hon kunde vara så skrämmande på natten! Jaja, grattis på namnsdagen Gurli...var du nu än är!

Kräftskiva igår. Man mår som man förtjänar idag. Men det var i alla fall kul igår. Jag har gjort en ny upptäckt: doftsnus. Man drar in det genom näsan, som knark. Det känns som man har stoppat in en Vicks blå. Tack Ola!

Jag hittade några sidor med små visdomsord...eller tja, det är kanske att ta i. Vi skrev dem igår och imorse låg de i min jeansficka. Gissa vem som skrivit vad. I vissa fall ganska lätt...

"Jag älskar dig Ida Helena Stjernqvist. Hoppas att du älskar mig du din underbara sommarmist"

"Lätt och ren som luften i norr

Av våra tjejer vill vi ha mindrer morr

Trots olikheter könen emellan

Ni får oss i fällan"

"På vinden bor en tvättmadame som ej för sprit går fri... Nä, Anna Persson, allvarligt talat: E det din boll n...r? Haha! Fan vad mysigt vi ska ha det på vår resa! Indien 4:ever! Puss puss"

"Vad ska du göra i jul? Vi ska till New York! Hurra! Åt helvete med julen!"

"Jag vill ha barn"

"Jag tycker livet är härligt och fantastiskt, men lite skrämmande"

"Jag älskar 6"

"De sis att halta hyns knixar etter ris i rumpan o ännaförklämda dröftakatta förtryddet glor etter päror i fryssen jourd"

"Anna, Anna söta du

Vi är glada att känna dig nu

Du är kvinnan i vårt liv

med ditt vackra kliv

Du söta du rara

om du ändå bara

oss lyssna på

Då skulle vi säga så

Du är den finaste ändå

Vi älskar dig. Puss puss"

Vi tjejer och känslor, det är ett kapitel för sig. I alla fall när det gäller mig. Det kan jag erkänna. Ibland blir jag inte klok på mig själv. Som idag. Dagen har varit jättetoppen, jag har träffat mina vänner och bara softat i stan. Kände mig lite deppig när jag cyklade hem, men det var inte så farligt. Sen kom jag hem och ställde mig i duschen och bara började storgråta. Jag kunde inte sluta. Helkonstigt. Jag har ju inte ens mens, så det kan jag inte skylla på. Kan det vara förklimakteriet (tror ju i och för sig inte at det finns nåt som heter så)? När man är i klimakteriet går väl humöret upp och ner? Jag har ju sjukt jobbigt på jobbet med temperaturen också. Först kall, sen varm, sen kall, sen varm... Först filt, sen t-shirt, sen ylletröja, sen linne...Mina arbetspolare tycker att jag är konstig! Mamma höll ju på så när hon var i 45-årsåldern. Fast jag är ju bara 26 så det kan ju inte vara det som är felet. När jag sen hade duschat klart så var det över, lika snabbt som det hade kommit. Jag kollade till och med in mig själv i spegeln och tyckte att -tja, jag har rätt snygg kropp faktiskt! Sen såg jag att jag hade fått ett sms från min älskling om jag ville ut och käka med honom och hans kompis. Och då började jag gråta för det, fast att jag tyckte att det låter ju kul. Men nu är det bra igen. Så ni behöver inte ringa och kolla så att jag är ok, för det är jag.

Det är väl bara att acceptera att allt som händer och alla känslor som dyker upp har ingen föklaring. Detta känns hårt att erkänna, eftersom jag egentligen är en sån som vill ha en förklaring på allt och reda ut minsta lilla sak. Men som sagt, till detta lilla depressionsfenomen har jag ingen som helst förklaring, och jag bryr mig faktiskt inte heller. Ha!

Häromdagen var jag, Ida och Ola på stranden i Sibbarp. Dock bara en timme, för sen började det regna och åska. Vad har jag gjort för att förtjäna detta tänkte jag. Men jaja. Innan dess så låg vi i alla fall och solade. Jag låg på mage och läste och de andra satt i varsin solstol. Helt plötsligt viskar Ida:

- Kolla småkillarna, de spanar in dig.

- Du skojar, säger jag.

- Nä kolla själv.

På en kulle precis intill stranden står ett gäng småkillar. De kan väl vara mellan 4 och 6 år. De pekar på mig och säger:

- Kolla, man ser bopparna på den dära kvinnan!

Jag blev helt generad och tvungen att ta på mig en tröja... Är det bara jag, eller har jag blivit gammal. Inte kollar väl kidsen på tuttar när de är 4 år??? Om jag får barn så ska jag lära dem bättre; det heter inte boppar, det heter bröst!

katja. säger:

har du tryckt ladda upp bild?

Anna säger:

ja

katja. säger:

sen längst ner på den sidan så tryck ladda upp personprofil

Anna säger:

va? det ser jag inte

katja. säger:

nej, spara personprofil

katja. säger:

allra längst ner

Anna säger:

ja, det har jag gjort

katja. säger:

konstigt

Anna säger:

men det händer liksom inget

katja. säger:

men skriv bara nåt litet inlägg o se om det kommer upp då

Anna säger:

ok

Anna säger:

kan man ta bort det sen?

katja. säger:

yes

Anna säger:

kolla, jag kunde

Anna säger:

men min bild syns inte...

katja. säger:

johorå

Anna säger:

va?

katja. säger:

nu har du fått en kommentar me

katja. säger:

jag ser din bild

Anna säger:

jo

katja. säger:

det e samma du har här

Anna säger:

tjohoo

Anna säger:

jag vet

Anna säger:

haha, va kul!